Min frisyr är ingen frisyr.

Jag har plågat, torterat och drivit mina nära och kära till vansinne med allt mitt eviga tjat om långt hår. Att jag vill ha långt hår, att jag ska spara ut mitt hår till långt hår, vad jag skulle göra om jag hade långt hår.
Men så.
Syster min visade mig en attans fin bild på en flicka, som tydligen heter "Disabella", om man frågar fröken Häggström. Hon hade då den ljuvligaste pottan jag sett på år och dagar.

"Njaa", sa jag. "Inte än."
Men igår kunde jag ju inte sova. Så jag blundade och försökte föreställa mig mig i en potta. Ja. Det såg väl hyfsat ut. Nej men, kanske riktigt fint ut, i alla fall.
När jag vaknade så stod det 60-40 till pottan. Om man kan säga så.

Fast man måste ju alltid konferera lite först, när man fått ett sådant där plötsligt infall.
Jag frågade nog ungefär tio styckna människor. Åtta flickor och två pojkar. Då stod det 70 till pottan, 30 till det långa och fina svallet. Som förvisso är ett år bort.

Sex flickor sa: "Ja, men shit, det skulle nog vara snyggt/Fan vad nice det skulle va/Ja men typ/du skulle vara fin i det/Åh gör det!" osv. osv.
Två flickor sa "Nej men du är väl fin som du är/jag vet inte om jag är så för pottan" osv. osv.
En pojke sa: "Nej gånger tusen."
En pojke sa: "Ja, den kanske såg lite svampig ut, men kanske."

Då stod det återigen 60-40 till pottans fördel.
Nu: 65-35. Pottan vinner nog, skulle jag tro. Ni får älska mig i alla fall.
Hej.